min dröm om hästar

Det är inte förrän nu det känns på riktigt, den där arbetslösheten. Jag jobbade förvisso sista dagen för mer än en vecka sen men fram tills igår har det känts som någon typ av hemma-semester. Men så igår när jag skulle gå och lägga mig så ville jag inte, var trött med rastlös på samma gång. Kändes som jag borde göra något, ställa klockan åtminstonde. Och idag har känslan hållt i sig, jag plockar med allt, tvättar, lagar mat, fotar, skriver jobbansökningar, läser jobbannonser. För nu känns det inte som att man bara kan slappa, det är inte ens roligt, det är bara stressande. Och detta, mina vänner, är dag ett på riktiga arbetslösheten. Hoppas den inte håller i sig, arbetslösheten alltså.

Tänk om jag hade mitt piano här, eller mitt och mitt, mitt och Iidas kanske jag ska säga. Men jag skulle gärna ha det här, då kunde jag öva hela dagarna, när jag inte plockar vill säga. Sen så är det fint också.

Mitt nästa plock- och fixprojekt är förövrigt att möblera om, kanske sovrummet. Det är ju bland det roligaste som finns. När jag bodde hemma gjorde jag de ofta, känns ju som ett nytt rum när det hela är klart. Tror jag fått den ådran av mamma, hon gör också det ofta, flyttar på soffan eller matbordet eller vad som.

Vi fixade förövrigt möbler till stugan i somras. Jag var inte där när dom väl kom på plats men det blev så himlans fint, blir så sugen på att åka dit, gå på stranden och träffa farmor.